sömnlös...

Ibland känns allt väldigt hopplöst. Det är precis som om just när alla pusselbitar hamnar på plats och man kan börja ana en ljusning och en framtid så är det som om någon som bara vill jäklas med en kommer med en stooor slägga och slår ens hela tillvaro i spillror igen. Så känns det nu. Usch. Just nu när hela våran trassliga ekonomiska situation har löst sig och vi äntligen har med små små steg ändå igång satt våran utredning så kryper det fram att min högt älskade man inte har den blekaste aning om hur man hanterar pengar , dvs han är köpberoende (=shopoholic). Vilket betyder att istället för att vara skuldfri hamnar jag eller vi på ca 20 000 back. Det känns pissigt. Väääääääääldigt pissigt. Snacka om att byta från mysig, skön känsla i magen till ångest orokänsla i magen. Jag kan inte sova. Jag funderar och funderar och jag kan inte sluta tänka på hur passar det här in i ett godkännande på hemutredningen. Förmodligen inte alls. För dom som redan vet vad det är att vara eller ha ett köpberoende behöver jag inte förklara, men om någon som inte vet det läser kan jag säga att det jämnförs med spelberoende och alkoholism, dvs att man köper något man bara just då är "tvungen" att ha no matter what konsekvenser det få - sedan drabbas man av ångest, skam och skuld ibland till den grad att man förtränger att det en har hänt och så ljuger man och manipulerar så att det inte ska komma fram. Men det gör det ju alltid. Kommer fram. Man kan alltså vara en hur bra människa som helst förutom att man inte kan kontrollera sina impulsinköp med pengar. Självklart händer inte detta hela tiden. Det kan gå månader emellan. I vår familj i varje fall. Det går att få hjälp med det men det är dyrt - vilket är ganska så ironiskt lustigt att man måste betala en massa pengar för att få hjälp att inte göra av med pengar. Man behöver inte vara en dålig förälder, men man behöver lära sig att leva och kontrollera sina impulser. Jag kan ju iofs vara glad att det inte var/är värre. Det är jag med. Men inatt hjälper det inte. Jag har suttit i två dagar och kvällar och nätter och letat information och psykologer och behandlingar och mailat och hjaaaaaa.... Och allt jag oroar mig mest för och kan tänka är -"men när ska vi få barn då?". Vad fan ska man göra???Och hur?